Det börjar med att han ser in i mina mörka djupblå ögon, han tittar intensivt men ändå så varsamt som det bara går. Jag vet inte alls vad han tänker på och mitt hjärta hoppar till för att jag blir så nyfiken och vill veta allt som rör sig i hans hjärna. Plötsligt säger hans läppar något, jag tycker mig höra vad han säger men jag tror att jag hör fel så jag frågar ”vad sa du precis?” Han upprepar meningen och jag inser att jag egentligen hörde vad han sa första gången. Händerna börjar skaka och jag försöker gömma dem bakom min rygg då han plötsligt tar tag i dem och håller dem mjukt och försiktigt. Han märker att mina händer skakar så han tar upp dem mot sin mun och ger dem en långsam kyss.

   Några sekunder senare så förstår jag att det kommer bli han och jag, att meningen han precis sa var att han tycker om mig och vill vara med mig.  Ett lyckorus sprider sig i hela kroppen och jag blir otroligt glad och känner precis likadant som honom, att jag vill vara med honom.
   Allt fortsätter att vara underbart de närmsta månaderna, han är min och jag är hans, precis så som det ska vara.
    Att ha någon under den kalla vintertiden då allt känns så ensamt och mörkt är något som alla bör ha. Att det finns någon som man kan gosa ner sig med under ett fluffigt täcke och se filmer där filmerna inte spelar någon roll eftersom handlingen tappas bort mellan alla fina pussar. Man måste spola tillbaka filmen om och om igen för att förstå handlingen.
    Allt är som i en film, jag somnar mot hans axel och vaknar på morgonen av att han trycker sig närmare mig, håller om mig och ger en långsam puss på kinden och någon mening i form av ”du är det bästa jag har”. Att höra sådana meningar av just honom är en väldigt speciell känsla, man känner sig så otroligt älskad. När han berättar hur vacker jag är på morgonen när jag är osminkad så känner jag mig så himla vacker. Mycket vackrare än när jag är på krogen med lockigt hår och röda läppar och någon främling kommer fram och säger att jag är snygg. Tjejer vill höra att dem är vackra när dem i själva verket känner sig tvärtemot attraktiva. Den här killen förstår mig precis.
   Under denna tid tror jag att det alltid kommer vara såhär, vi två livet ut för att allt känns så otroligt bra och pirret i magen av att se honom går aldrig bort. Att få söta sms om hur mycket han tycker om mig och om minnen han minns som vi har ihop är bland det bästa jag vet.
   Men så en dag skickar han ett sms ”vi behöver prata, kan du komma över?” Min kropp blir alldeles stel när jag läser sms:et och jag läser det flera gånger om för att försöka lista ut vad det är han vill få fram.
    Med tunga steg går jag nerför trappan till hallen och tar på mig mina vita lortiga converse som jag haft sen några somrar tillbaka.  Att knyta skosnörena brukar gå på några sekunder men den här gången går det mycket långsamt eftersom allt är som en virvelvind i mitt huvud, helt förvirrande. Jag går långsamt mot hans gula hus och han öppnar så fort jag plingar på. Då måste han alltså ha stått och väntat otåligt i hallen på mig som han alltid brukar, men för vilken anledning är det den här gången? Är det för att han har saknat mig eller något helt annat?
   Vi går upp till hans rum och han ber mig att sätta mig på sängen, på påslakanet med röda rosor som jag en gång gett till honom. Han stället sig på knä bredvid och tar tag i mina händer, som den där gången som det blev vi. Jag ryser till för att det känns som deja vu och tar bort mina händer från hans. Han märker att jag känner mig illa till mods så han börjar förklara vad det är jag gör där.
   Några minuter senare springer jag på en övergiven gata, tårarna forsar nerför mina kinder och jag känner hur mitt liv håller på att rasa samman.
   Så är det med kärleken, allt är perfekt och helt plötsligt går allt utför. För bara någon vecka sedan så sa han att han aldrig kommer hitta någon bättre än mig. Ändå står jag här ensam och övergiven, står som ett frågetecken och får inget svar på varför det blev som det blev.
   Jag ångrar att jag ens träffade honom från början, samtidigt som jag vet att denna tid var den bästa i mitt liv. Jag slänger alla grejer som jag fått av honom, bland annat mina vita converse som jag hade på mig den där festivalen i somras då han stod och höll om mig bakifrån och vi sjöng med till lugna fina låtar en varm sommarkväll. Bland annat ”odödlig kärlek” av Medina, och det var precis så det kändes när låten spelades, att vår kärlek var odödlig.
    Jag gråter varje kväll och pratar med mina närmsta i hopp om att kunna släppa allt som har med honom att göra. Men det spelar ingen roll hur många middagar jag och mina vänner har tillsammans, hur mycket vi går ut och dansar eller hur långa löprundor jag springer för att komma så långt bort från honom som möjligt.  Det kanske hjälper för stunden men i slutändan så hjälper ingenting om man är olyckligt kär.
   Det bästa är att hitta en ny, att ha någons axel att gråta mot och få känslorna att bli svagare för killen som var ens allt. För tillslut så kommer man att falla för den nya killen och han kommer bli den som man vill spendera dagarna med. Men någonstans längst in i mig kommer killen med stort k att finnas, man kommer aldrig att glömma sin första kärlek om han en gång har fått en på fall. Som Håkan Hellström sjöng, jag hatar att jag älskar dig.

 Texten är påhittad och är inte sanning