Han kommer gående mot mig medan jag står där på torget helt ensam. Jag känner hur svetten bildas på pannan och hur de fyrtiofemtusen fjärilarna flyger omkring i magen. Jag börjar fundera ut vad jag ska säga till honom eller om jag ska vända mig om och låtsas som att jag inte har sett honom. 

   Hans Fred Perry-skor skrapar i gruset när han går och mitt hår blåser omkring och jag känner mig riktigt snygg, en perfekt dag att träffa sitt ex alltså.
   Jag tänker på alla gånger han sårat mig och att han samtidigt vetat att jag gråtit flera nätter utan att han brytt sig eller ens låtsats bry sig. Det är nästan så att jag har lärt mig att leva med smärtan, jag märker knappt av den längre för att den är där hela tiden. Istället för honom har jag smärtan som sällskap nu för tiden.
   Jag försöker att samla mig och stå kvar i den position jag står, rakt mot honom. Nu är det bara några meter kvar tills han kommer gå förbi och vi har redan fått ögonkontakt men ingen av oss har rört en enda min så jag undrar hur det kommer att sluta. Mina händer skakar och jag försöker att gömma dem i fickorna. 
  Vi har inte setts på flera veckor sen vi gjorde slut och det är just det som gör det så svårt för man vet inte hur man ska bete sig. Bara tanken på hans doft av parfymen Sean Paul gör mina ben till spagetti, alldeles svaga.
   Sekunderna känns som minuter och jag förstår inte hur tiden kan gå så sakta, det är antagligen för att det handlar om just honom, allt blir så annorlunda då.
   Våra blickar möts, jag är alldeles knäsvag och så ler han och säger:
- Hej.
Och sedan går han vidare som om ingenting hänt, jag hinner inte ens säga hej själv. Han hälsar på sina kompisar och man hör hans skratt över hela torget. Själv står jag kvar och tar några djupa andetag och tänker ’’Var det allt, var det allt jag kunde få efter att ha delat våra liv under en lång tid?”
   Fyrtiofemtusen fjärilar i magen varje gång han tittar på mig och till vilken nytta?
   Jag vet att det alltid blir likadant, bygger upp en mur för att stänga ute allt som har med honom att göra och tror att jag kommit över honom. Så fort jag träffar honom igen så är jag tillbaka på ruta ett, då är det dags att ta sig nerifrån och upp igen. Vet inte hur många gånger det har hänt nu.
   Vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den?
   Kärlek är inte alltid fint, kärlek kan vara det absolut värsta som finns i vissa fall, speciellt i min situation.
   Tiden läker inga sår, det är bara ett påhitt som man kommit på för att folk ska tro att det kommer bli bättre. Men det kommer det inte bli, du måste kämpa dig igenom allting på egen hand för att du ska komma någon vart. Som med allt annat, man måste jobba hårt för att nå resultat.

 Texten är påhittad och är inte sanning